Kortsiktiga plånboksfrågor och skicklig retorik avgjorde riksdagsvalet?

Som jag skrev nedan är jag inte särskilt förvånad över resultatet av riksdagsvalet. Jag tycker inte att Mona Sahlin har lyckats förklara vare sig sin egen eller den rödgröna politiken på ett bra sätt. Jag tror att många av de väljare som själva är friska och har jobb stänger av när de hör henne prata om ökade klyftor, sjuka och arbetslösa UTAN att på ett pedagogiskt vis kunna förklara varför alliansens politik här är så mycket sämre eller hur vi alla gynnas av att klyftorna i samhället minskar. Eftersom de flesta människor faktiskt varken är sjuka eller arbetslösa JUST NU så gick det bättre hem hos väljarna när Reinfeldt påstod att Sahlin vill ha ett samhälle med fler bidragsberoende än när Sahlin påstod att Reinfeldt vill skicka döende till arbetsförmedlingen. Trots att båda påståendena egentligen är lika dåliga och pinsamma och BORDE genomskådats av de flesta. För inte är det målen man har (eller säger sig ha) som skiljer särskilt mycket, utan vägarna dit.

Miljö- och klimatfrågan hamnade dessutom långt ned på listan över viktiga frågor för väljarna, vilket naturligtvis gynnade alliansen. Inte heller det förvånar mig tyvärr, det brukar ju sägas att människan inte har särskilt bra förmåga att tänka långsiktigt och fatta beslut därefter, vilket gör att många -när det väl gäller - väljer det man tror sig gynnas av kortsiktigt. Regeringen har ju med Moderaterna i spetsen monterat ned miljöpolitiken, i stort sett verkat glömt att miljöpolitik inte bara handlar om klimatfrågan, beslutat bygga nya kärnkraftverk vars avfall människan ska ansvara för i 100 000 år framöver och har dessutom en klimatpolitik som är alldeles för oambitiös. I valrörelsen har allt detta kommit i skymundan till förmån för kortsiktiga plånboksfrågor som fastighets- och bensinskatt.